Hans lycka, min inbillning
Jag är trött , trött på ett sätt som inte kaffe kan motverka.
Jag är trött inombords, på mig själv , på min rädsla , på min feghet.
Varför kan jag bara inte säga något.
Jag tänker på honom, han som aldrig kommer bli min, han som upptagit alldeles för mycket av min tankeverksamhet under alldeles för lång tid.
Tänker på vad som är så fel med mig, så fel att han inte vill ha mig, som jag vill ha honom.
Ska jag vara ärlig har jag alldeles för bra självförtroende ibland, så bra att jag tänker att JAG är värd honom, jag är det, det är han som borde vara lycklig som få för att han lyckats fånga mig. Att HAN lyckats fånga MIG. Det borde han vara glad för. Dessvärre inser han inte det. Och innerst inne vet jag ju att det inte är så.
För när man tänker efter så har jag inget som är något speciellt med, ingenting som jag kan komma på.
Jag är trött på att folk ser mitt yttre, utan att se mitt inre, folk säger att dom känner mig, att dom tycker om mig. Men hey, dom flesta har ingen aning.
Finns ett fåtal människor.
Vissa dagar är jag riktigt nöjd med mig själv, eller förr var jag det. Nu hittar jag bara mer och mer fel med mig själv. Fel som folk påstår att jag är den enda som ser.
Men det kanske är sån jag är, strävar efter det som är ouppnåeligt, sånt som egentligen inte är ämnat för mig, bara för andra.
Min självbevarelsedrift ligger på ungefär minus 200 nu, för jag vet ju hur jag kommer må, efter dom där korta timmarna, när jag är hemma igen , och värmen från honom börjar försvinna. När hans läppar bara är ett minne igen, ett minne som upplevs igen , men när?
Kanske inte är så lätt att förstå vad jag skriver, men ungefär så svårt har jag att förstå mig själv också. För innerst inne vet jag ju. Att för honom är jag inget annat än en , ja vad ?
Man kanske borde sätta på en kanna kaffe ändå? Lite av tröttheten kanske fösvinner =)
Jag är trött inombords, på mig själv , på min rädsla , på min feghet.
Varför kan jag bara inte säga något.
Jag tänker på honom, han som aldrig kommer bli min, han som upptagit alldeles för mycket av min tankeverksamhet under alldeles för lång tid.
Tänker på vad som är så fel med mig, så fel att han inte vill ha mig, som jag vill ha honom.
Ska jag vara ärlig har jag alldeles för bra självförtroende ibland, så bra att jag tänker att JAG är värd honom, jag är det, det är han som borde vara lycklig som få för att han lyckats fånga mig. Att HAN lyckats fånga MIG. Det borde han vara glad för. Dessvärre inser han inte det. Och innerst inne vet jag ju att det inte är så.
För när man tänker efter så har jag inget som är något speciellt med, ingenting som jag kan komma på.
Jag är trött på att folk ser mitt yttre, utan att se mitt inre, folk säger att dom känner mig, att dom tycker om mig. Men hey, dom flesta har ingen aning.
Finns ett fåtal människor.
Vissa dagar är jag riktigt nöjd med mig själv, eller förr var jag det. Nu hittar jag bara mer och mer fel med mig själv. Fel som folk påstår att jag är den enda som ser.
Men det kanske är sån jag är, strävar efter det som är ouppnåeligt, sånt som egentligen inte är ämnat för mig, bara för andra.
Min självbevarelsedrift ligger på ungefär minus 200 nu, för jag vet ju hur jag kommer må, efter dom där korta timmarna, när jag är hemma igen , och värmen från honom börjar försvinna. När hans läppar bara är ett minne igen, ett minne som upplevs igen , men när?
Kanske inte är så lätt att förstå vad jag skriver, men ungefär så svårt har jag att förstå mig själv också. För innerst inne vet jag ju. Att för honom är jag inget annat än en , ja vad ?
Man kanske borde sätta på en kanna kaffe ändå? Lite av tröttheten kanske fösvinner =)
Hon som bara inbillar sig massa saker.
För nästan två år träffades han och jag för första gången. Tyckte han var jätteintressant. Och när vi började prata, mest i telefon men också annars så växte mitt intresse, han var rolig, han fick mig att skratta.
Från början tyckte jag inte att han var den finaste kanske, men jag har aldrig tyckt att han varit ful , men i takt med att mitt intresse växte, ju finare blev han.
Att han var 13 år äldre är aldrig någonting som stört mig, aldrig , och jag trodde inte heller att det skulle störa honom.
När vi sen träffades, bara han och jag, på ega initiativ, trodde jag att han tyckte om mig som jag tyckte om honom.
Jag trodde att han var intresserad, av något mer än bara sex. Men aldrig fick jag något bevis på det, vi hade skönt ihop , sen åkte jag hem och sov.
För ca 1 år sen insåg jag att han inte var intresserad av mig på något annat sätt. Så jag började träffa en annan kille, dags att gå vidare tyckte jag. Men självklart kunde jag inte glömma honom, han fanns fortfarande i mina tankar och spökade "Vad gör han nu?" " Har han börjat träffa någon annan?" Jag var svartsjuk, över något jag inte visste hände, mot någon som aldrig varit min.
Så jag bröt med den andra killen.
Och rätt omgående började han och jag träffas igen, och mina önskemål om att han skulle tycka om mig blev bara större och större.
Jag inbillar mig att det finns tecken, att han gör si eller så bara för att han faktiskt tycker om mig. Att han bara är rädd vad jag ska tycka om hans ålder. Att det är därför han inte säger något.
För ungefär 2 månader sen blev jag trött på att vänta igen, träffade ytterligare en kille till, en kille som får mig att skratta, en kille som jag faktiskt mår bra med, en kille som får mig att känna mig speciell.
Men hjärnspöke satte genast igång igen. Jag kunde bara inte släppa honom ur min hjärna.
För 1 vecka sen berättade jag för killen att det inte funkar, jag berättade aldrig varför.
Och nu finns den där mannen i mitt liv igen, den där mannen som jag antagligen inte borde släppa tillbaka in i mitt liv igen, för min egen skull.
För om det har gått 2 år, utan att det har blivit han och jag, 2 år av sex utan att vi ens sovit ihop. Då lär det knappast ändras nu.
trots att vi står varandra närmare än vi någonsin har gjort, på andra stadier än sex. Helt andra stadier. Men ändå, hur stora är chanser. Antagligen obefintliga.
Killen jag gjorde slut med har lyckats stanna kvar i huvudet med. jag tänker på honom. jag gråter över hnom och ja, jag mår dåligt helt enkelt.
Om jag bara kunde släppa dne där mannen ur min hjärna så skulle livet vara så mycket enklare att leva.
Att älska , att må bra.
Från början tyckte jag inte att han var den finaste kanske, men jag har aldrig tyckt att han varit ful , men i takt med att mitt intresse växte, ju finare blev han.
Att han var 13 år äldre är aldrig någonting som stört mig, aldrig , och jag trodde inte heller att det skulle störa honom.
När vi sen träffades, bara han och jag, på ega initiativ, trodde jag att han tyckte om mig som jag tyckte om honom.
Jag trodde att han var intresserad, av något mer än bara sex. Men aldrig fick jag något bevis på det, vi hade skönt ihop , sen åkte jag hem och sov.
För ca 1 år sen insåg jag att han inte var intresserad av mig på något annat sätt. Så jag började träffa en annan kille, dags att gå vidare tyckte jag. Men självklart kunde jag inte glömma honom, han fanns fortfarande i mina tankar och spökade "Vad gör han nu?" " Har han börjat träffa någon annan?" Jag var svartsjuk, över något jag inte visste hände, mot någon som aldrig varit min.
Så jag bröt med den andra killen.
Och rätt omgående började han och jag träffas igen, och mina önskemål om att han skulle tycka om mig blev bara större och större.
Jag inbillar mig att det finns tecken, att han gör si eller så bara för att han faktiskt tycker om mig. Att han bara är rädd vad jag ska tycka om hans ålder. Att det är därför han inte säger något.
För ungefär 2 månader sen blev jag trött på att vänta igen, träffade ytterligare en kille till, en kille som får mig att skratta, en kille som jag faktiskt mår bra med, en kille som får mig att känna mig speciell.
Men hjärnspöke satte genast igång igen. Jag kunde bara inte släppa honom ur min hjärna.
För 1 vecka sen berättade jag för killen att det inte funkar, jag berättade aldrig varför.
Och nu finns den där mannen i mitt liv igen, den där mannen som jag antagligen inte borde släppa tillbaka in i mitt liv igen, för min egen skull.
För om det har gått 2 år, utan att det har blivit han och jag, 2 år av sex utan att vi ens sovit ihop. Då lär det knappast ändras nu.
trots att vi står varandra närmare än vi någonsin har gjort, på andra stadier än sex. Helt andra stadier. Men ändå, hur stora är chanser. Antagligen obefintliga.
Killen jag gjorde slut med har lyckats stanna kvar i huvudet med. jag tänker på honom. jag gråter över hnom och ja, jag mår dåligt helt enkelt.
Om jag bara kunde släppa dne där mannen ur min hjärna så skulle livet vara så mycket enklare att leva.
Att älska , att må bra.
Lögnaren
Vet inte om det är mig själv eller alla andra jag ljuger för.
Nu har jag gjort som jag sagt att jag velat göra, och är ledsnare än på mycket länge.
Var det verkligen rätt?
När det gör så ont, och tårarna rinner, var det verkligen rätt ?
Hur svårt kan valet vara mellan kärlek och endast sex ? Inte överdrivet tycker jag. Trots att jag har jävligt svårt att välja . .
Faan faan faan vad jag alltid strular till det för mig . .
Upp om 5 timmar igen , blir totalt 7 timmars sömn på 2 dygn . .
Och kudden lär ha blivit blöt av alla tårar innan jag somnat.
Nu har jag gjort som jag sagt att jag velat göra, och är ledsnare än på mycket länge.
Var det verkligen rätt?
När det gör så ont, och tårarna rinner, var det verkligen rätt ?
Hur svårt kan valet vara mellan kärlek och endast sex ? Inte överdrivet tycker jag. Trots att jag har jävligt svårt att välja . .
Faan faan faan vad jag alltid strular till det för mig . .
Upp om 5 timmar igen , blir totalt 7 timmars sömn på 2 dygn . .
Och kudden lär ha blivit blöt av alla tårar innan jag somnat.
Hemma bäst??
Hemma igen , eller ja, kom hem igår ju!
Har iallafall spenderat en helg ihop med M, och inte är jag mer klar i huvudet med mina problem än innan.
R vägrar släppa taget.
Helgen har allafall varit bra. Kikat lite film och bara umgåtts , aldrig fel.
Jag kräver JÄVLIGT mycket uppmärksamhet, jävligt jävlgt mycket uppmärksamhet. . ska jag vara ärlig tror jag inte att någon någonsin kommer ge mig så mycket som jag kräver. Man kanske ska nöja sig med mindre????
Har iallafall spenderat en helg ihop med M, och inte är jag mer klar i huvudet med mina problem än innan.
R vägrar släppa taget.
Helgen har allafall varit bra. Kikat lite film och bara umgåtts , aldrig fel.
Jag kräver JÄVLIGT mycket uppmärksamhet, jävligt jävlgt mycket uppmärksamhet. . ska jag vara ärlig tror jag inte att någon någonsin kommer ge mig så mycket som jag kräver. Man kanske ska nöja sig med mindre????
Kärlek som inte är kärlek???
Jag befinner mig just nu i en jävligt jobbg situation. .
När man inte ens själv kan bestämma sigför om det är kärlek eller inte , vem kan det då?
R spökar fortfarande vidrigt mycket i mitt huvud, kan verkligen inte släppa tanken på honom. Tanken på honom och mig :S
Samtidigt finns M där, trivs jättebra ihop med honom, det gör jag verkligen. Han gör mig glad och ja , det känns bra. Men det är något som saknas, mycket somk saknas om jag ska vara ärlig. Nej jag vet verkligen inte.
När man inleder ett förhållande borde man väl vara head over heels ?? Riktigt råkär och vilja berätta för alla om detta ? Jag vill knappt berätta för någon om M, för jag , ja jag vet inte ens själv varför. Känns som om det ändå inte kommer bli något seriöst så varför engagera sig?! Det är ungefär så det låter i mitt huvud just nu.
Fuck vad jag är krånglig.
Jag vill ta ut R ur min hjärna nu, lämna och gå vidare, out with the old in with the new. Funkar inte ÖVERDRIVET bra dock :(
När man inte ens själv kan bestämma sigför om det är kärlek eller inte , vem kan det då?
R spökar fortfarande vidrigt mycket i mitt huvud, kan verkligen inte släppa tanken på honom. Tanken på honom och mig :S
Samtidigt finns M där, trivs jättebra ihop med honom, det gör jag verkligen. Han gör mig glad och ja , det känns bra. Men det är något som saknas, mycket somk saknas om jag ska vara ärlig. Nej jag vet verkligen inte.
När man inleder ett förhållande borde man väl vara head over heels ?? Riktigt råkär och vilja berätta för alla om detta ? Jag vill knappt berätta för någon om M, för jag , ja jag vet inte ens själv varför. Känns som om det ändå inte kommer bli något seriöst så varför engagera sig?! Det är ungefär så det låter i mitt huvud just nu.
Fuck vad jag är krånglig.
Jag vill ta ut R ur min hjärna nu, lämna och gå vidare, out with the old in with the new. Funkar inte ÖVERDRIVET bra dock :(
En miljon fjärilar i magen gjorde att naglarna försvann all världens väg!
Haha , ungefär sådär ser jag ut just nu , eller det känns som det iallafall.
I min mage bor det just nu närmare en miljon fjärilar, vet inte riktigt hur dom lyckades flytta in utan att jag märkte det. För min mage tycker inte om sina nya rumskamrater riktigt.
För ca 30 minuter sen accepterade han köpet, vilket är lika med att han kommer. Vilket är lika med att det är för sent för mig att ändra mig. Vilket egentligen är rätt bra, för det hade jag antagligen gjort, ändrat mig alltså. Trots att jag vet att jag skulle förbannat mig efteråt. Men jag har den tendensen, att backa ur precis i sista sekunden. Det tydde alla tårarna i förra veckan på, och det vill jag verkligen inte göra om. Kände mig som uslaste människan som gått i ett par skor. Kändes som om jag ljugit för honom. Trots att allt jag sagt till honom har varit sanning, hela vägen igenom.
Men när det väl gällde, så klarade jag det inte. Jag vet att jag hade hoppat av tåget, någonstans mitt på vägen antagligen, bara för att jag inte klarade det. Men nu funkar inte det, för nu kommer han hit istället.
Åhh nervös , och så mycket som ska fixas , sista tvätten , stryktvätten , dammsugningen fixa closeten det sista.
men jag ska BARA prata lite med honom först =)
Och J, få ALDRIG någonsin någonsin för dig att du inte kan komma hit ,eller umgås med mig bara för att M är här. Aldrig, för du är den som betyder mest. Du är den som finns där för mig , och ag kommer alltid finnas här för dig . Glöm inte det, du får gärna storma in hos oss i helgen , för du är min gumsa ju =)
Love // Luxury
Fel på mig eller fel på något annat?
Hur kan något som borde kännas så jävla rätt bara kännas helt fel. Blir kallsvettig när jag tänker tanken och jag undrar, är det mig det är fel på?
Vad är det med mig egentligen?
Avskyr att han ska ta upp så mycket av min tankeverksamhet, avskyr att tanken på honom ska dyka upp så fort jag försöker gå vidare. Men han vet vad jag känner, tycker och tänker. Men inte ett ord från honom om det sen dess. Inte ett ord.
Dags att gå vidare då??!!
Vad är det med mig egentligen?
Avskyr att han ska ta upp så mycket av min tankeverksamhet, avskyr att tanken på honom ska dyka upp så fort jag försöker gå vidare. Men han vet vad jag känner, tycker och tänker. Men inte ett ord från honom om det sen dess. Inte ett ord.
Dags att gå vidare då??!!