LuxuryE

Jag är trött , trött på ett sätt som inte kaffe kan motverka.
Jag är trött inombords, på mig själv , på min rädsla , på min feghet.
Varför kan jag bara inte säga något.

Jag tänker på honom, han som aldrig kommer bli min, han som upptagit alldeles för mycket av min tankeverksamhet under alldeles för lång tid.
Tänker på vad som är så fel med mig, så fel att han inte vill ha mig, som jag vill ha honom.

Ska jag vara ärlig har jag alldeles för bra självförtroende ibland, så bra att jag tänker att JAG är värd honom, jag är det, det är han som borde vara lycklig som få för att han lyckats fånga mig. Att HAN lyckats fånga MIG. Det borde han vara glad för. Dessvärre inser han inte det. Och innerst inne vet jag ju att det inte är så.
För när man tänker efter så har jag inget som är något speciellt med, ingenting som jag kan komma på.

Jag är trött på att folk ser mitt yttre, utan att se mitt inre, folk säger att dom känner mig, att dom tycker om mig. Men hey, dom flesta har ingen aning.
Finns ett fåtal människor.

Vissa dagar är jag riktigt nöjd med mig själv, eller förr var jag det. Nu hittar jag bara mer och mer fel med mig själv. Fel som folk påstår att jag är den enda som ser.

Men det kanske är sån jag är, strävar efter det som är ouppnåeligt, sånt som egentligen inte är ämnat för mig, bara för andra.

Min självbevarelsedrift ligger på ungefär minus 200 nu, för jag vet ju hur jag kommer må, efter dom där korta timmarna, när jag är hemma igen , och värmen från honom börjar försvinna. När hans läppar bara är ett minne igen, ett minne som upplevs igen , men när?

Kanske inte är så lätt att förstå vad jag skriver, men ungefär så svårt har jag att förstå mig själv också. För innerst inne vet jag ju. Att för honom är jag inget annat än en , ja vad ?

Man kanske borde sätta på en kanna kaffe ändå? Lite av tröttheten kanske fösvinner =)