Flashback . .
. . . som tog mig tillbaka en sisådär 5 år , eller är det längre sen.
Tiden från då har på något sätt börjat bli luddig, jag minns händelserna, allt han gjorde, och sa, men inte hur gammal jag var.
Kan det varit 12-13 ?
Utan tvekan dom mest plågsamma åren i mitt hittills 19åriga liv.
Plågsamma för psyket, mest faktiskt.
Som följer mig än idag, dessvärre, minnena kan komma smygandes på mig när som helst.
Och då känns det som om jag är tillbaka där.
Gråtandes, lidandes, undrandes över vad jag har gjort för att förtjäna det, men ändå accepterade jag det.
För det var ju mitt fel.
Trodde jag då, idag vet jag bättre.
Men hans ord gör forfarande ont, inget av det han gjorde kan ens jämföras med det han sa.
Han var här idag, alldeles nyss, han sa inget som han brukar, inget hotfullt, inget "löfte" om hur det ska bli.
Han bara undrade hur det var, hur det är med familjen osv.
Och när han nämner min familj kokar jag. Alla hot kommer upp till ytan och jag hatar honom mer än någonsin annars.
Min familj är helig, och han , nej jag vet inte.
Bara synen av honom får mig att må dåligt.
Många på vägen har hjälpt mig komma över honom, komma över hans svek, hans agerande.
J, C, F.
Det är dom som alltid kommer ligga mig varmast om hjärtat.
J som jag för inte så länge sen började umgås med, men som ligger mig varmast om hjärtat.
C som stärkt mig i mig själv, mer än vad någon annan människa någonsin gjort, och antagligen någonsin kommer göra.
Och F, som jag känt sen 1an på lågstadiet, och som är en av dom gulligaste, varmaste männsikor man kan hitta.
Utan er hade jag gått under.
Men hans ord, dom kommer alltid finnas kvar, kommer alltid göra att jag tvekar på mig själv, och inte ser mitt egna värde.